Jag skall försöka skaka liv i bloggen som legat i ide en längre och inte uppdaterats med länkar och annat. Så till min frågeställning.

Jag kanske såsmåningom får svar på alla underliga symtom jag haft genom åren. Det började för 15 år sedan ca jag besökte min läkarmottagning och jag hade då krypningar i kroppen det kändes som en massa myror vandrade sakt ner från huvudet till fötterna. Då föreslog det provtagning av B12 och folsyra, svaret var att värdena var "lite låga" men ingen direkt brist. Några andra prov tog inte jag fick då på recept B12 o folsyra i två olika tabletter, efter ett år togs ett prov igen för att kolla att medicinerna fungerade. Sedan skrev nytt recept rutinmässigt varje år, då och då drabbades jag av munblåsor som var mycket smärtsamma, nysattacker och nästäppa, som inte fanns nån förklaring till då allergitester gjordes, afte i munnen en längre tid, orolig mage till o från.

Sedan bytte jag läkarmottagning och medcinen skrevs fortfarande ut rutinmässigt. Sedan kom ett nytt preparat som var folsyra o B12 i en tablett. Detta togs såsmåningom ut ur läkemedelsförmånen och den nya läkaren skrev då bara ut B12 och tyckte att jag ett år senare ,2011, skulle ta blodprov för att kolla folsyran, resultatet var då att det var "lite lågt" men ingen direkt brist. Jag fick folsyra på recept. Jag fick sedan lämna nya prover bl a HB, det var bra värde men bloddepåerna var låga så jag fick järntabletter, med järnsulfat i, ganska starka grejor.

Läkaren misstänkte nu glutenintolerans. Efter en tid fick jag lämna nya prover för att kolla att järn nivån gått upp samt för glutenintolerans, det provet visade stark misstanke om glutenintolerans, jag har utbrott av utslag på en skinkan nu sist var i julhelgen, ettriga svider och kliar nåt vansinnigt. Plåtsmak i munnen utan att vara direkt torr.

Då blodprovet inte gav nåt säkert besked skall jag göra en tunntarmsbiopsi om några veckor. 

Vi spelade kula i Torget en dag,

en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.

Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,

då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrae mig, när jag kom till vår port,

och tyckte det något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans

kunde någon säga var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror jag skäms för det än,

när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,

för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,

som släpar och sliter-jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.

Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen,

och trösta pojkar som stelnat till män.

Sten Selander

Igår när jag borstade tänderna glömde jag stänga av kallvatten kranen, jag har upptäckt för nu kl 9   

Socialdemokraterna styrde ocha arbetet var på en partiexpedition hos ett parti som ingår i den borgerliga alliansen

1995

XX partiet

Av beskrivningen att döma verkade det som klippt och skuret för mig, ett litet kontor med några anställda. Jag besökte partiet tillsammans med arbetskonsulenten och vi fick se lokalerna och hur man tänkt sig det hela. Arbetsgivaren skulle svara för att jag lärde mig Windows-programmen.  De hade flyttat från ett litet, trångt till ett stort och rymligt kontor. Det mesta stod i flyttkartonger. Arbetsförmedlaren från Uppsala förklarade mycket tydligt att jag bara klarade av att ha en arbetsledare och inte två som det senare blev.  Jag började placeringen som en praktik för att känna mig för. 

Jag började att arbeta 16 februari 1995 efter tre dagars feber.

Jag var själv i några veckor i dessa lokaler tillsammans med den övriga personalen. Vi ställde i ordning möblerna och jag fick göra ordning mitt arbetsrum. En dator gjordes i ordning så att jag skulle ha den att jobba med. Den tidigare användaren hade låtit denna dator fungera som lånedator vilket gjorde att det var virus i den som det verkade som det inte gick att åtgärda, ständigt krångel.  Därmed kunde jag inte utnyttja den för att lära mig Windows som var planerat.  Jag hade mycket att göra hela tiden och jobbet var på heltid, jag stupade i säng på kvällarna orkade ingenting. Och det var T som kansliansvarig som i huvudsak var ansvarig för detta inflyttningsarbete. Jag tyckte det fick bra. Sedan började planering för en invigningsfest den 16 mars och jag slet som ett djur i flera dagar med att göra ordning långbord, göra inköpslistor, ställa i ordning bord och stolar, duka,  porslin för 90 personer.

Ingen frågade mig om jag ville vara med på denna fest och jag var oerhört ledsen över detta och en äldre man frågade några dagar senare varför jag inte var där, då var det någon som avbröt och började prata om annat jag kom inte över det på länge. 

Jag berättade för ingenjören från AMI Uppsala som kom på besök en dag hur partiet agerade och de tyckte det var skamligt. Vad är det för slags solidaritet som de så vackert säger att de har.

I samma veva började en ny tjej som skulle sitta i receptionen och svara i telefon. Det var hennes huvudsakliga sysselsättning men det ringde kanske 5-6 samtal om dagen. Denna tjej hade ingen som helst kontorserfarenhet men hon fick jobbet och var lönebidragsanställd precis som jag. Det var ju trevligt att få någon att prata med men det blev jag som fick lära upp henne grovjobbet. Jag skulle få en specialtelefon genom att AMI hörsel skulle kontakta mig, inget hände tillslut blev jag jätte arg och ledsen och undrade varför ingen gjort nåt jag hade suttit i månader utan telefon på mitt rum. Då fixades telefonen omedelbart.

Mina arbetsuppgifter var varierande som, bokföring, fick göra nytt för 1995, utg. balans lev skulder fick jag inte i ordning. Ingen visste vad skulderna bestod i. Medlemsregistret var så illa skött av den tidigare anställda, hon hade bara lagt in nytt och inte gjort vissa rutiner för att det urgamla dataregistret skulle fungera tillfredsställande. Jag kände att krafterna och lusten över att arbeta där var slut.

Jag tackade ja till jobbet för att ha något att göra och bortsåg från att jag egentligen kände dåliga vibrationer till den andre personen, XX, som också kom att bestämma vad jag skulle göra för arbete.

De hade köpt gardintyger till ca 15 fönster och frågade mig om jag hade symaskin, de ville att jag skulle sy dessa gardiner där på min egen symaskin. De ville också låna mitt strykjärn men det sade jag nej till. Men jag sade till dem att jag inte kan sy gardiner utan det får någon annan göra.  Vad var det för ställe jag tackat ja till?

Denne XX var en mycket obehaglig människa, han var ombudsman och förtroendevald politiker och jag tyckte illa om honom från början. Han kom alltid med arbetsuppgifter till mig utan att ha konsulterat T och när han fick reda på vad han gjort blev det irritation.

XX visste mycket väl att jag bara skulle ha en arbetsledare.

I början av maj månad kom XX med en jättearbetsuppgift en adresslista som skulle vara i fickformat, namn, telenummer, mobilnummer till samtliga förtroendevalda enligt en uppställning han hade gjort. Han borde ha vetat att jag inte kunde Word med den dåliga datorutrustning de hade gett mig. När jag frågade honom om han kunde hjälpa mig att förklara Word kunde han det inte heller.  Dessutom skulle det vara klart ett visst klockslag så att han kunde göra slutjobbet. Jag får efter mycken möda detta utskrivet och lämnar till honom. Jag berättar för T vad jag har skrivit och han undrar vad fasen XX håller på med. Han säger till mig att detta är inget viktigt. Vad jag förstår fungerar inte kommunikationen dem emellan Och det blev irritation. Det var en fredag eftermiddag och jag var urförbannad på denna på denna hemska person. Vad var avsikten med hans beteende?

Gick hemma och ältade detta och ångrade bittert att jag tackat ja till denna anställning.

I början av maj mådde jag så dåligt att jag hade vanföreställningar. Jag måste söka upp sjukhuset för att förhindra en psykos. Jag blev inlagd och fick sova en natt på sjukhuset. Och är där till dagen därpå. Egentligen skulle jag ha stannat kvar men jag kände att jag måste vara på jobbet på tisdagen jag var egentligen för dålig för att jobba och sade bara att jag känt mig ledsen som orsak till att jag varit hemma. Allting var nu mer eller mindre på plats och jag hade så lite att göra och någon Windows träning blev det inte heller då ingen åtgärdade viruset. Jag hade rationaliserat bort mig själv.

Jag hade jobb kanske två timmar per dag resten var dötid. Sådant orkade jag bara inte med när jag hade en arbetstid på 8 timmar om dagen.

De andra satt och spelade dataspel eller surfade på nätet om det var dötid. Skratt o skrän hördes ofta från rummet och jag trodde ofta att de satt och skrattade åt mig.

Ibland kom han och smög bakom mig och när han var alldeles intill började han prata, mycket obehagligt dessutom var det heltäckningsmattor nästan överallt så jag hörde inte när någon kom bakom mig. Jag hade berättat för dem att jag var nykter alkoholist men inget om min inget om min risk för att gå in i psykosnära tillstånd då inget hade förklarat för mig hur det hängde ihop med stress som denna gång också var av negativt slag. Jag talade med dem om att jag hade så lite att göra det jag skulle göra tog kanske 1 timme per dag. Vad skulle jag göra resten av tiden och då uträtta ärenden på stan.

Hur hade de tänkt att detta skulle fungera med två kvinnor och dessa på heltid. Mitt rum var också placerat så att vad skulle slippa att folk kommer in och pratar helt o förberett och det gjorde att jag inte såg en människa på hela tiden jag satt i rummet. Det kändes som om hela jag höll på att gå i småbitar.

Jag hade ju sagt till om jobb flera gånger men inget hände dock det enda jag till slut gjorde vara att gå och handla inför deras möten som partiet hade.

I juli var det 3 veckor semester och jag var på en resa till Jersey kunde inte riktigt koppla av när jag tänkte på att jag var tvungen att gå tillbaka till den miljön.

Jag bara gråter och den 24 augusti söker jag upp akutpsyk och blir inlagd några dagar för att inte riskera återfall i alkoholmissbruk. Under dessa dagar beslutar jag mig för att säga upp mig och min läkare sjukskriver mig för  tre månader.

Mitt första minne

Det är en helg tidigt på våren 1954. Jag är tillsammans med min pappa på besök hos farfar och farmor som bodde ganska när oss. På besök är också min faster och farbror och min jämngamla kusin Ulla.  I ena änden av tomten är en liten sänka ner till en kvarndamm och en bit längre ner finns dammluckorna.

Jag ör drygt två och ett halvt år gammal och Ulla och jag hade olovandes gått ner till dammen och stod alldeles vid vattenkanten och sparkade på stenar i vattnet, jag har alltid testat gränser och det gjorde jag redan då genom att slira med stövlarna mot slemmiga stenar. Jag hade mitt livs första gummistövlar på mig.  Jag faller i vattnet och flyter iväg i det strömma och kalla vattnet där isarna nyss gått upp. Ulla börjar skrika högt att hon är rädd och hennes mamma hör på rösten att något har hänt.

Hon kommer rusande med min pappa i släptåg. De får se mig i vattnet på väg mot dammluckorna, min faster hoppar i vattnet först och sedan min pappa. De får tag i mig i sista sekunden, jag hade rutiga galonbyxor på mig och det gjorde att jag antagligen klarade att flyta någorlunda.

Jag minns sedan att jag vaknar upp och ligger inlindad i en stor filt, i min farbrors famn, vi sitter i rummet innanför köket hos farfar och farmor.  Jag frågar efter mina nya stövlar som jag hade tappat i vattnet de fanns ju inte kvar längre. Jag klarade mig fysiskt från detta äventyr.

Sedan förstår jag inte hur min pappa tänkte för han berättade aldrig detta för mamma av hänsyn till att min bror var nyfödd och mamma hade honom att tänka på.

Mamman skriver sedan i ett vykort till mormor att jag skriker på nätterna och är snäll på dagarna och hon förstår inte varför.   Det som hände fick hon veta långt senare och fick då förklaringen till att jag skrek på nätterna något jag själv inte minns.

Senare på året minns jag att farfar hittade min ena stövel som han visade mig då.

Under den sista TSS veckan under utflyktseftermiddagen tänkte vi först besäka Bjärka Säby slott men det var inte möjligt.

Då blev det Kornettgården, ett riktigt nostalgimuseum, jätteroligt att gå runt och minns småsaker som fanns på 50 och 60-talet hemma i barndomshemmet.

se länk, http://www.kornettgarden.se/Om+Kornettgarden6698.php, vi kunde också köpa fika de hade ett otroligt gott kaffe där.

Vi stannade också till vid Cloetta i Ljungsbro, jag ahr aldrig sett en så storbutik men enbart godsaker, kändes precis som en tax free butik och gå där. Blev alldeles för mycket billigt godis till bra kvalitet.       

19-23 september var den absolut sista TSS fortbildning där och det är ledsamt jag har trivts jättebra och få möta likasinnade hörselskadade i en fin miljö där full tillgänglighet är möjlig något om är välidgt sällsynt annars.

En epok är slut som inleddes hösten 2003 och jag tecknar hyfsat TSS och gör mig väl förstådd bland barndomsdöva också.

Farväl Rimforsa!